Projektledare – behövs dom?

Så var den utmanande rubriken vi, ett antal förespråkare av agila processer, ställde för tio år sedan på vår inbjudan till paneldebatt på temat. Undertiteln var Rallare, kittelflickare och maskinskriverskor och nu projektledare. Lokalen var till 90% fylld av oroliga, uppretade eller bara nyfikna projektledare och de resterande var vi fem som arrangerade. Då var vi fortfarande lite blöta bakom öronen när det gällde agilitet, som då var något katten hade släpat in i källaren medan den övriga organisationen fortsatte göra som de alltid hade gjort. Kvällen slutade i alla fall med hyfsad enighet om att rollen som sådan var på väg att förändras till förmån för mer självgående strukturer. Jag vill minnas att sista ordet den kvällen var att det alltid kommer behövas dagisfröknar.

Så vad hände sen?

Åren har gått och jag har sedan dess å tjänstens vägnar besökt ett tjugotal installationer av vad som sagts vara agila implementationer eller wanna-be sådana. Gemensamt för många av dessa är att de har producerat kod i hög takt och att optimeringen av Jira nått sådana höjder att bara Nisse kunde uppdatera, samtidigt som organisationen som de skulle serva inte hade förmågan att hålla samma takt och gjorde därmed agilt till ett självändamål eller rekryteringsknep, för det var ju så alla ville jobba. Agilt det var grejer det.

Scrum har sedan dess blivit en industristandard för mjukvaruutveckling och bra är väl det att vi får någonting att hålla oss i från början, men all den overhead som produceras i form av möten och planering motsvarar inte nyttan av det som produceras. Scrum är ett utmärkt start-kit för nya team men måste ses som just detta. Tuckmans modell talar om för oss att man först måste ta sig från forming till storming och sedan sist till norming innan man når team-nirvana: performing. Jag har dock fortfarande inte sett ett team nå performing tyvärr. När vi en gång snuddade vid det så slutade vår bäste utvecklare och vi var tillbaka till ruta 2.

Min största invändning mot Scrum är dock att produktägaren inte ingår i teamet by design utan ses som något som bromsar teamets utveckling till förmån för fler funktioner. Det är vanligt att produktägaren får en halvtidstjänst under ett halvår samtidigt som det vanliga jobbet ska skötas och då är det lätt att bli frånåkt och övertalad av teamet som ju vet bäst. Sen läggs budgeten för kommande år i september och inte budgeteras det då för någon produktägare på heltid inte, det är ju bara en sidoverksamhet…

Och för att knyta ihop säcken med projektledare och deras roll idag anser jag att de måste förstå teamet bättre och axla det glapp som finns mellan team och produktägare eller se till att man blir projektledare/produktägare och tuffar till sig. Det behövs någon mer än Scrum-mastern som ser till att nyttor levereras i den takt som organisationen kräver. Om varje projektledare av idag bara fick förståelse för Scrum så skulle de kunna vara de dagisfröknar som saknas i dagens initiativ.

Välkomna till min hands-on kurs den 14 juni 14:00-17:00, skräddarsydd för beslutsfattare och projektledare som vill förstå hur man kommunicerar med och stöttar Scrum-team.

Klicka här för anmälan!

/Ove Holmberg, Require

2 thoughts on “Projektledare – behövs dom?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *