Alla har vi varit där. På konferenser och på kurser, på teambuildingaktiviteter och kick-off. Nu ska vi äntligen få lära oss en ny och användbar metod från branschens just nu klarast lysande stjärna. Inte nog med det, vi ska ha kul på kuppen!
Men, hur bra är den enskilda metoden egentligen? Är den rentav skadlig!?
Så var den utmanande rubriken vi, ett antal förespråkare av agila processer, ställde för tio år sedan på vår inbjudan till paneldebatt på temat. Undertiteln var Rallare, kittelflickare och maskinskriverskor och nu projektledare. Lokalen var till 90% fylld av oroliga, uppretade eller bara nyfikna projektledare och de resterande var vi fem som arrangerade. Då var vi fortfarande lite blöta bakom öronen när det gällde agilitet, som då var något katten hade släpat in i källaren medan den övriga organisationen fortsatte göra som de alltid hade gjort. Kvällen slutade i alla fall med hyfsad enighet om att rollen som sådan var på väg att förändras till förmån för mer självgående strukturer. Jag vill minnas att sista ordet den kvällen var att det alltid kommer behövas dagisfröknar.
Så vad hände sen?
Det finns inget ord som både brukas och missbrukas så mycket i vår bransch just nu som ordet Agile. Alla ska vara agila. Vad det innebär exakt är inte så viktigt, bara vi blir agila. Det är det senaste, det bästa och det löser alla våra problem. Att många företag har svårt med en agil transformation är ett faktum och det kanske inte är så konstigt när man inte tar sig tiden att förstå vad en sådan faktiskt innebär. Man blir inte agil över en natt.
Jag hade i fredags möjligheten att tala på ett frukostseminarium som Require ordnade. Jag berättade om utmaningarna jag stött på från att ha arbetet i såväl förstudiefas som i förvaltning och i skilda branscher såsom läkemedel, telecom, bank och offentlig förvaltning. Utmaningarna har genomgående handlat om kommunikation och samarbete. Min tes är att receptet på att överkomma de allra flesta av dessa utmaningar är att vara agil.